Det har pågptt en märklig diskussion om den svenska skolan sedan ett par år. Den har haft sitt epicentrum i en lutherinspirerad agenda som med militär precision spikades upp på en partiexpedition i Gamla Stan och diskussionen slår sedan dess ständigt fast att den svenska skolan är dålig, ja till och med i fritt fall.

- Allt är dåligt! Lärarna. Rektorerna. Huvudmännen. Kunskaperna. Kunskapssynen. Elevsynen. Det fria skolvalet. Skolpengen. Arbetsvillkoren. Kompetensutvecklingen. Det pedagogiska ledarskapet. Skolmiljön. IT-standarden. Skolskjutsarna. Betygsättningen. Arbetsformerna. Skolmaten. Betygen. Lärarutbildningen. Rektorsutbildningen. Tillsynen. Ekonomin. Segregeringen. Snedrekryteringen. Statusen. Likvärdigheten. Ordningen. Lönerna. Demokratin och individualiseringen. Skolket. Flummet. Mobiltelefonerna. Kepsarna. Och sist men inte minst: Burkorna. Detta stora problem.

I princip allt som sedan sagts om skolan har varit olika varianter på detta tema. Det har varit debattkaraoke utifrån samma originalinspelning. Hugade debattörer har glatt rättat in sig i fållan, förhållit sig till de satta ramarna och har sedan tagit till orda utifrån det rådande grundvillkoret: Den svenska skolan är dålig, i fritt fall, ja rent utav usel. Alla lampor har varit släckta. Mörkläggningsgardinerna har varit  neddragna.

Den svenska skolan HAR problem. Det är helt klart. I förgrunden står den minskade likvärdigheten, den ökade klyftan mellan de som lyckas och de som inte lyckas, samt trenden med fallande betygsresultat. Men skolan är en komplex organisation med en uppsjö av olika mål. Den är tungt traditionsstyrd och svårrörlig. Och precis som alla andra komplexa organisationer så brottas också skolan med komplexa problem. Sjukvården, politiska partier, fackföreningar, massmedia, företag, kommuner, landsting – alla har SINA olika utmaningar att ta tag i, i tider av synnerligen snabba och i djupet omvälvande och historiska samhällsförändringar.

Att vem som helst som läser statistiken kan se att Sverige ligger helt genomsnittligt till i rena kunskapsmätningar, och faktiskt tillhör bland de bästa i världen när det gäller IT-kompetens, problemlösning, samarbetsförmåga och kreativitet – ja, det spelar liksom ingen roll. För nu är det en gång för alla så, att det STÅR i skoldebattens katekes att den svenska skolan är dålig, ja rent av usel, på alla plan. Så därför har vi matats med detta i åratal.

Och då spelar det  ingen roll att vi har haft ganska mediokra resultat i matematik ända sedan IEA-studierna 1964 eller 1980 men att dessa siffror sedan var alldeles utmärkta så sent som 1995.

Då spelar det ingen roll att vi alltid presterat riktigt bra inom både naturvetenskap och  läsning.

Då spelar det ingen roll att alla som läser statistiken kan se att det inte är den GENERELLA kunskapsnivån som sjunkit utan att det är de svagaste som blivit ännu svagare.

Då spelar det ingen roll att forskningen ger synnerligen svagt eller till och med negativt svar på alla de sanningar som levereras om orsakerna till den svenska skolans problem, t ex när det gäller resurser, klasstorlekar och huvudmannaskap.

Profeterna kan ha varit en major, en hjärnforskare, en kulturjournalist eller en dåligt påläst TV-reporter. Det kan ha varit en fackboss. Det kan ha varit en friskole-businesswoman från fjärran land eller en upphetsad etnolog eller en osannolikt kolerisk och rättshavererad skolforskare utan skolkompetens. Det kan sannerligen ha varit DN och det kan sannerligen ha varit någon från Svenskt Näringsliv. Det kan vara Niklas Ekdal i Affärsvärlden, som för övrigt komiskt nog använder sin egen pappa som empiriskt underlag när han ska såga skolan.

Ibland har också skolans egna hjältar stämt in i klagokören, men frapperande ofta har de lojalt negativa debattörerna INTE kommit ifrån skolans värld, utan just från militären, kultureliten och näringslivet. Och säga vad man vill, men som Sven-Eric Liedman konstaterat om dessa, ”skolexperter är de inte. Ofta talar de i nattmössan.”

Många har vittnat om hur svårt det  har varit att få ge en annan berättelse om skolan en plats i mediebruset. Om svårigheten i att få in debattinlägg som talar ett annat språk och hur ointresserade redaktioner har varit av goda nyheter och positiva exempel från skolans värld.

Men jag tror att vi om några år kommer att se att det var nu, någon gång kring 2012, som vinden började vända. Det går inte längre att förneka att de som förespråkar antika lösningar på morgondagens problem blir allt mer isolerade, även i Riksdagen. Det blir allt svårare att blunda för de otaliga positiva utvecklingsprojekt som sker runt om i landet, där rektorer och pedagoger verkligen ändrar och förbättrar – med gemensamma ansträngningar. Det blir allt svårare att ignorera det internationella intresset för svenska skolor och ”den svenska modellen” kring digitaliseringen och ett modernt, omdefinierat lärande.

Därför var SETT-mässan härom veckan så rolig. Den kändes som ett avstamp för en ny tid, för den hade ett så uttalat salutogent och självsäkert internationellt och innovativt perspektiv, där de goda och intressanta exemplen lyftes och där gnället och tagelskjortorna lyste med sin frånvaro. Här fick skolutvecklarna och proffsen vara de proffs de verkligen är. Och folk imponerades! Samma sak med Framtidens Lärande nyligen, där fokus också låg på de goda exemplen och på Den andra berättelsen. Jag är ganska säker på att vi allt oftare framöver kommer att röra oss i en skoldebatt som inte längre vill röra med lobotomerad envishet i gnällgrytorna.

- Nu kommer de goda exemplen. Nu kommer pedagogerna, ledarna och skolutvecklarna. Det är en enorm kraft i gång där ute!

Det är i sammanhanget också lärorikt att lyfta blicken från den svenska skoldiskussionen och ta in röster från andra länders skolverklighet då och då. För hör och häpna: Då märker man att skolan är i fritt fall nästan överallt. :) I Spanien, i Italien, i Grekland, England, Frankrike, Norge, USA… Det är likartade tongångar i land efter land. Där lyfter man problem med försämrade resultat, relevansproblem, statusproblem, skolk… Jag ska i ett kommande blogginlägg lyfta detta. – Alldeles strax.